Therese har ett samhällsuppdrag under måndagens eftermiddag. Hon ska dela ut frukt till elecerna i ett klassrum. Dagens frukt: päron. Hon bär in frukten i en påse, som som många andra påsar i Sverige, är en genomskinlig plastpåse. Eleverna tar snällt sina päron eller väljer att låta bli. Thereser ställer sig framför Erik (15!!! år) och frågar med sin mest pedagogiska stämma (hur man nu kan ställa frågan pedagogiskt och vad nu det har för en betydelse....nåväl):
-Erik, vill du ha en frukt? Och viftar med påsen under näsan på pojken som studerar de gröna, dignande frukterna för en halvsekund, varpå han svarar:
- Ja, kanske. Vad är det för smak?
Det värsta är att han inte var spydig, utan menade allvar med frågan. Jag kände lite medlidande med honom så jag höll mig ifrån att inte skratta med hans klasskamrater.
Slow student. Han skämdes i några sekunder. Det var ju inte så farligt egentligen. Lite det här "Kalla-fröken-för-mamma-grejjen." Men ändå. Detta bevisar kvaliteten på eleverna vid den skola jag praktiserar. För övrigt: härliga ungar.
God Natt.
Subscribe to:
Post Comments (Atom)
2 comments:
Meh, jag förstår att du inte skrattade, för så roligt var det ju inte. Det är ju som att tro att vitas hudfärg är orange (det trodde jag när jag var liten, lite chock-artat att få reda på att det är vit!).
haha, underbart!
Post a Comment